Vit flagg

Jag är redo att kasta in handduken, hala vit flagg och ta våra fyra resväskor och femton plastpåsar och sätta mig på ett plan hem, var det nu är. De senaste två månaderna har familjen haft lunginflammation, bronkit, ögon- och öroninfektion (två gånger) och vinterkräksjuka. Det är inte, som i ”Tre män i en båt”, ett fall av att vi har fått tag på Stora Läkarboken och sedan inbillat oss alltihop, utan tyvärr har vi både recept och röntgenplåtar som bevis. När vi vågade oss iväg på en resa till Shanghai blev äldste sonen så sjuk att han fick läggas in med dropp. Vi är vid det här laget så vana vid att någon i familjen är sjuk att vi har blivit mentalt avtrubbade. Jag har en obehaglig känsla av att om jag ramlade och blev påkörd av en långtradare så skulle maken råda mig att ”ta en Ipren”. Hade jag inte vetat bättre så att hade jag trott att de kinesiska mikroberna försöker ta död på de inkräktande nordiska varelserna. Kina, jag lovar – we come in peace.

Middagstips

För alla er som tycker att plommonsufflé och lingoncassata är så passé, så kan jag ge lite tips på nya rätter som garanterat kommer imponera på den mest slipade middagsgäst. Jag noterade att den nya trenden i Sverige är att man ska ta till vara på allt. Detta är något som kineserna redan behärskar till fulländning. Man brukar säga att kineserna äter allt på fyra ben förutom bord och allting som flyger förutom flygplan. Beställer man in anka så får man in hela ankan, inklusive halsen och huvudet, där ögonen stirrar anklagande på en middagen igenom. Alltid undrat vad som händer med kycklingens fötter efter det att resten av kycklingen frigolitförpackats? Kanske skickas de hit för att i friterad form ätas som delikatess, alternativt kan man göra en nätt liten soppa på dem smaksatt med färsk ingefära. Röda bönor har fått en oförskämt undanskymd roll i det svenska köket, har jag insett, och mångfalden av rätter man kan göra på röda bönor är till synes oändlig. Här används de i första hand till desserter. Vad sägs om en söt liten granité på frysta röda bönor? Eller kanske röda bönor och kokosmjölk som mosas ihop och sedan serveras som gelé? Sedan har vi den uppsjö av sjö(o)djur som jag inte skulle röra med en fjärrstyrd polygriptång men som mer äventyrligt lagda gourmeter säkert skulle uppskatta. Ta exempelvis maneten, här kan man komponera ihop en käck ruccolasallad med vändstekt manet som ståtlig huvudingrediens. Sjögurka är inte heller något jag har ansett tillhöra kostcirkeln men här betalar man hiskeliga summor för att få stoppa i sig denna slemmiga individ. Så utmana fiskmojjen nästa gång med en beställning av ett halvt tjog sjögurkor och två fina maneter och ni kommer garanterat ha något att prata om vid nästa middagsbjudning.

Var inte en tvåhundrafemtio

Blev först medveten om kinesernas relation till siffror när jag skulle betala för en tjänst som uppgick till 250 RMB. Jag fick då veta att just den summan var oacceptabel och erbjöds istället att betala för två tjänster, alltså 500 RMB. I vissa situationer är det bättre att inte ifrågasätta och rent logiskt så förstår jag ju att det är bättre att få 500 än 250, så jag betalade 500 men utan att förstå varför. Någon vecka senare diskuterade vi symboler i klassen och läraren förklarade att siffror har olika betydelser i Kina. Siffran 6 står för ”allting går som smort”, siffran 8 för ”pengar” och siffran 9 för ”evighet”. Siffror att undvika till varje, eh, pris är siffran 4 och 14 eftersom 4 uttalas ”si” på kinesiska vilket låter som ordet ”si”, fast med en annan ton, som betyder död. Sifferkombinationen 250 visade sig rimma med ”din idiot” och då förstod jag att ”Här, jag ger dig 250” kanske inte är en helt lyckad fras på kinesiska. Plötsligt förstod jag också varför banken erbjöd mig att välja de sista sex siffrorna på mitt kreditkort, vilket jag förbryllat avböjde. Nu blev jag oroad och var tvungen att hala fram kortet för att kontrollera att banken inte hade passat på att pådyvla den där dödliga 444444-kombinationen som ingen annan ville ha på den riskbenägna naiva utlänningen, men det visade sig inte vara fallet. Förmögna personer i Kina köper sig till registreringsnummer av typen 5689, vilket ungefär betyder ”Jag (siffran 5 liknar ljudet för jag) kommer utan ansträngning att ha pengar i all evighet”. Eftersom 666 anses vara en mycket tursam sifferkombination i Kina, så antar jag att om jag vill anropa djävulen så får jag göra det på något annat, mer lokalt nummer.

Coolest ride ever

Efter ett antal näradödenupplevelser vid taxiresorna till och från universitetet började jag att se mig om efter ett något mindre spännande ressätt. Några telefonsamtal senare hade maken genom en kontakt lyckats hitta en chaufför som var villig att köra mig till skolan för en rimlig penning. Jag hade inga större krav - en bil där säkerhetsbältena faktiskt gick att använda och en chaufför som inte nyligen varit inlagd på mentalsjukhus för rattfylleri. Via sms fick jag veta att en herr Zhang skulle invänta mig klockan 07.30 på måndagen i en svart Hyundai. Jag måste säga att herr Zhang överträffade alla mina förväntningar. Upp för uppfarten vrålade en enorm svart minivan med ett VROOOOOOMMM. Längs sidan på bilen stod det tryckt på en gigantisk röd banderoll ”KOREAN TIGERS - WE ARE THE MASTERS OF TAEKWONDO”. Ur den med svart läderklädsel klädda interiören kliver herr Zhang, komplett med rakad skalle och bomberjacka. Makens ögon höll på att trilla ur sina hålor och jag tog min ryggsäck och hoppade in i Taekwondomonstret. Jag noterade nyfunnen respekt i hotellvakternas ögon när vi vrålade förbi och att vi, när vi kom till en korsning, omedelbart fick företräde. Tilläggas skall att herr Zhang är en mycket gentil man som både öppnar dörrar och håller väskor när han får möjlighet. Go Korean Tigers!

Less is more

Har kommit fram till att hela familjens tillhörigheter får plats i fyra resväskor plus en handfull groteskt fula mönstrade plastpåsar. Vi är inte direkt barskrapade ekonomiskt men ändå lever vi ett synnerligen asketiskt liv. En indisk fakir hade kunnat lära sig något av oss. Vi har ingen bil, äger inte något hus eller lägenhet. Eftersom vi är för snåla för att investera i ett nytt set porslin när vi redan har en fullvärdig uppsättning på väg i en container någonstans, så dricker vi ur plastmuggar, äter med plastbestick och använder plasttallrikar. Inte ens det har vi tillräckligt av så det brukar sluta med att jag äter min middag ur den sk hundskålen – en enliters rund metallskål med kanter som har inköpts som fruktskål i ett svagt ögonblick av bosättarfeber. Med tanke på att vi sedan vi anlände i Qingdao för två månader sedan redan har hunnit lämna kvar våra pass i bakluckan på en taxi (returnerade efter en dags letande till hysterisk familj) och tappat bort kreditkortet, mindre än en vecka gammalt (ej återfunnet, blockering och förödmjukande besök hos banken nödvändigt) så verkar det inte som om vi klarar av att äga en enda pinal till. Jag menar, risken att vi förlägger allmogemöblemanget och tappar bort soffgruppen är ju överhängande. Frågan är vad vi ska göra med den fullproppade container med mög som anländer i slutet av november? Men efter den femtioelfte flyttlådan innehållande 4 kubikdecimeter av pappersdokumentskräp och en storblommig porslinspokal skänkt av någon sadistiskt lagd släkting, brukar jag alltid ansättas av en stark lust att släpa ut alla våra ägodelar på gatan och göra en stor fin brasa av alltihop. Så det kanske löser sig, trots allt.

Dadi till Jallefo

Att lära sig kinesiska är inte alltid svårt. Grammatiken är till exempel föredömligt enkel. Meningen ”Jag åker till affären” blir på kinesiska ”Jag åka affär”. Efter år av blod, svett och tårar med rysk grammatik, där man böjer allt, absolut allt, så blir jag nästan tårögd av lycka över denna mening. Det finns också ett ganska stort antal ord som fastnar direkt eftersom det finns någon slags gudomlig logik bakom, eller vad sägs om ordet ”mao” för katt? Taxi kallas ”dadi” men det tog mig ett tag att komma på vad ”jallefo” var för något. Vilket var irriterande eftersom folk pratade om det hela tiden. Till slut fick jag fråga min lärare som tittade på mig som om jag både var tappad bakom vagnen och flötet och förklarade att ”jallefo” är den franska matvarukedjan Carrefour. Vidare fick jag veta att ”djusjuko” är Jusco och att om jag vill handla på Metro så får jag vara så vänlig att informera dadichauffören om att det är till ”meidelong”, dvs Den Vackra Draken, jag vill åka. Ett något mer poetiskt namn än ICA och Coop, får ni hålla med om.

Superhjältar

Besökte en av Qingdaos största bokaffärer idag. Fyra våningar stora som fotbollsplaner med rader och åter rader av böcker om alla möjliga ämnen. Tyvärr var utbudet av böcker på engelska magert och klart excentriskt. Här hittade jag en bok med den deprimerande titeln ”Har människan någon framtid?” och ”Uncle Bens stuga” men inget av detta lockade just idag så jag bestämde mig för att leta upp något åt barnen istället. Eftersom de inte kan läsa än så spelar språket inte någon roll. Till min stora glädje hittade jag inte bara Tintin på kinesiska utan även den av barnen högt älskade Barbapapa. Sedan fick jag syn på de lokalt producerade serietidningarna och upptäckte en litteraturform där nationalromantiken fullkomligt flödar över. Här har vi superhjältar som utför stordåd iförda holkärmade morgonrockar, män som inte ryggar för flätor och komplicerade håruppsättningar utan beger sig ut på farliga uppdrag i nätt liten hätta med långa röda band. Kan inte erinra mig om att jag har sett någon svensk motsvarighet till detta. Var är superhjältarna Gösta och Åslög på äventyr med grepen och bilan i högsta hugg iförda sina folkdräkter från Ångermanland med tofsarna fladdrande runt knävecken? En klar framtida kioskvältare.

Onda andar

Människor tänker och fungerar ungefär på samma sätt världen över, det är min erfarenhet och övertygelse. Det finns dock två områden där vi skiljer oss markant från varandra och där man verkligen kan tala om kulturskillnader - mat och medicin. Vad gäller mat så har jag i några extremfall exempelvis inte kunnat avgöra om det som för tillfället befann sig på tallriken hörde till djur- eller växtriket. Men det är när man kommer in på läkemedel som det verkligen blir intressant. Själv uppfostrad i ett land där medicin kommer tabletterad i ordentliga rader i en liten pappkartong har jag ofta haft svårt för att ta till mig mina nya länders sedvanor. I Ryssland använder man tex vodka flitigt och inte bara för invärtes bruk. Upprepade gånger har jag blivit informerad om att den bästa boten mot förkylning är en rejäl massage med vodka ”för att det värmer skinnet”. Vidare har jag fått rådet att använda en gördel av hundhår mot ryggvärk, vilket jag undrade över ett tag, varför just hundhår? Jag fick dock till slut en genialisk förklaring av en vän som faktiskt hade inhandlat och använt hundgördeln, nämligen att den kliade så infernaliskt att man glömde bort ryggvärken. Vid ett tillfälle bar jag runt på min gallskrikande son som kanske hade ont i magen eller höll på att få feber eller allmänt var på uselt humör. Trots napp och bärande och alla andra möjliga distraktioner så fortsatte han att skrika på högsta volym. En kvinna från Kirgizistan förbarmade sig till slut över oss och undrade om hon kunde få elda upp en tidning över min sons huvud för att driva ut de onda andarna. Jag avböjde artigt och sonen fortsatte att skrika. Så här i efterhand inser jag att det var fel beslut. Tidningseldningen hade kanske inte drivit ut några andar men jag är övertygad om att sonen hade tystnat av pur förvåning om någon plötsligt hade tänt på en dagstidning över hans huvud. Vilket återigen bevisar att alla sätt är bra utom de dåliga och därför kommer jag faktiskt att smaka på den häxbrygd som jag just har kokat ihop av ovan ingredienser som min snälla koreanska väninna har gett mig mot förkylning.

Om korv och Kübler

Jag har upptäckt att Kübler-Ross modellen mycket väl kan appliceras på studenter i utländska språk. Första stadiet är Förnekelsen: ”Det här fixar jag, det här språket är ju hur enkelt som helst!”. Nästa steg är Vrede. ”Vad in i alla glödheta kan de inte skaffa sig ett *svordom* alfabet som alla andra normala människor så att jag slipper lära mig 3000 *svordom* tecken?!”. Därefter följer Förhandlingsstadiet. ”Om jag bara lär mig grunderna i grammatiken och övar mig i muntlig framställning så kommer jag säkert att bli jätteduktig i kinesiska”. Som ett brev på posten kommer sedan Depressionen. ”Jag är en idiot som aldrig kommer att lära mig det här språket. Andra klarar det men inte jag. Jag har nu läst så att ögona blör och kan ändå inte beställa en kaffe utan att skämma ut mig”. Först efter att man har gått igenom alla dessa stadier uppnår man Acceptans – språkstudentens motsvarighet till den Gudomliga Insikten: ”Jag inser att jag aldrig kommer att kommer att bli perfekt i kinesiska och att jag fortsättningsvis kommer att roa mina medmänniskor med underliga uttryck och felsägningar. Men det gör ingenting!”. Själv befinner jag mig just nu någonstans mellan Vrede och Förhandling. Kinesiska är mitt femte språk om man inte räknar med riktigt usla kunskaper i franska och spanska. Jag har därför beslutat att efter kinesiskan så kommer jag att gå in för okunskap och utanförskap och vägra att lära mig ett enda språk till. Möjligtvis kommer jag att prata Korv – världens godaste språk, enligt katten Findus.

En latte och en månkaka tack

Den här veckan har det varit Månfestival i Kina. Den infaller varje år den femtonde dagen i den åttonde månaden i det kinesiska året, i år alltså i september enligt vår kalender. Familjen samlas för att äta och umgås tillsammans och man går kanske ut och tittar på månen. Månkakor spelar en central roll i firandet. Kakorna verkar kunna innehålla i princip vad som helst, huvudsaken är den runda månformen. Det finns både salta och söta varianter, vissa har en kärna av mosad äggula som en symbol för månen. Oftast är de dock söta med en fyllning gjord av torkad frukt och mandel. De är fint dekorerade och chockerande dyra. Dagarna innan Månfestivalen såg jag folk överallt som skyndade fram och tillbaka med påsar med fint förpackade månkakor, ungefär som att man inte kan fira julafton utan julklappar. Det finns bagerier som enbart sysslar med att tillverka dessa kakor. Till och med Starbucks säljer specialdesignade månkakor här och Haägen-Dazs har lanserat ”Ice Cream Moon Cake”. Själv har jag provat flera olika varianter, bland annat en minnesvärd variant med en fyllning av söt röd bönpasta, och för mig är de mer vackra och konstiga än goda.

Välkommen till Marmorpalatset

Vi har nu hittat ett hem. Designmässigt lämnar det en del övrigt att önska. Kan inte säga om det är de eller jag som har dålig smak men Sultanen av Brunei hade säkert älskat huset. Av någon outgrundlig anledning verkar inredningsarkitekten ha haft pelare på hjärnan. Inte nog med att det finns marmorpelare i trappan till entrén, det finns dessutom pelare i sovrummet, vardagsrummet och i trädgården, precis som om arkitekten inte lyckades trycka in tillräckligt många pelare i huset och därför var tvungen att fortsätta i trädgården. Pelarna ger ett smått excentriskt utseende på ett parhus byggt 1995. Vardagsrummet är klätt från golv till tak i sten och att sätta ett fuskmarmorstaket i bästa Las Vegas stil mellan kök och vardagsrum är, enligt min mening, snudd på perverst. Det är med svårighet jag förställer mig våra allmogemöbler i dessa rum - Askungen möter Taj Mahal, liksom. Men. Huset ligger tre minuter från havet. Om man går långsamt.

Lapplisa

På min mors inrådan har jag nu tapetserat en hotellrumsvägg med gula post-it lappar med kinesiska tecken. Detta för att på något sätt nöta in den oändliga mängd tecken som jag måste kunna för att uppnå en hyfsad nivå på kinesiskan. Jag har döpt väggen till den kinesiska klagomuren. Ungefär 3000 tecken måste jag lära mig. Med tanke på att det tar mig en kvart att skriva ett tecken och mycket längre än så för att komma ihåg det så lär jag väl närma mig pensionsåldern innan jag ens kan läsa tidningen. Men skam den som...ser nu att av etthundra kinesiskproducerade post-it lappar så har hälften vissnat av väggen och fallit ner som gula höstlöv på golvet. Resten av pestpostlapparna har krullat sig. Väggen ser nu ut som någon slags installation om Ambitionens Död. 40 tecken går in efter ett himla knog. Därefter var det nog - resten dog.

En snyfthistoria

Den här födelsedagen går nog till historien som en av de sämsta. Ingen tårta, inga presenter och uppstigning klockan nollfemnollnoll på morgonen för att försöka skriva och memorera 35 tecken som sedan teflonartat halkade ur minnet så fort jag lyft pennan från pappret. Vilket kanske beror på att jag gick upp nollfemnollnoll? Kommer till universitetet och har glömt penna, papper och 35 tecken inom loppet av 20 minuter. Spenderar fyra timmar med att skämma ut mig inför mina klasskamrater, som ett lysande exempel ur pinsamheterna kan jag nämna att jag inte ens kunde tecknet för Kina, vilket ju annars torde vara ett för min del ganska användbart tecken. Kommer hem efter sedvanlig vansinnesfärd med galen taxichaufför och upptäcker att båda barnen är så sjuka att jag måste åka till sjukhuset med dem. Lyckas hitta en ny taxi och beger mig till ett sjukhus som luktar urin på nedervåningen och där folk sitter i hallarna, fastkedjade till dropp och andra onämnbara saker bland blodiga tops och annat smågodis. Här spenderar jag några Kafkaartade timmar i ändlösa korridorer avskilda à la biltvätt med genomskinliga plastsjok med två gråtande barn för att leta upp ögonläkare, öronläkare och allmänläkare. När jag sedan äntligen har receptet i handen visar det sig att apoteket har stängt. Tjugo minuters hagglande utbryter om huruvida jag har tillåtelse att gå till ett annat apotek för att hämta ut antibiotikan. När vi kommer tillbaka till hotellet knackar det på dörren och hotellets butler överlämnar en enorm blombukett till mig. Hur patetiskt är det inte att bli firad av hotellpersonalen på sin födelsedag? Inser nu att blombuketten kan betyda två saker – antingen är det här det bästa hotellet jag någonsin har bott på eller så betalar vi på tok för mycket för vårt hotellrum.

Snövit

Köttfärgat är ute. Vitt är inne. För första gången i mitt liv befinner jag mig på en plats som inte anser att min vampyrartade hudton är någon slags sjukdom som bör avhjälpas med en rejäl dos solkanon, utan snarare något att eftersträva. Vilket bara bevisar att man måste hitta rätt plats – någonstans i världen passar man perfekt in. Otaliga är de solsemestrar när jag legat som en snödriva i Sahara på stranden medan alla andra omedelbart antagit en hudton en nyans ljusare än universums svarta hål. Om min kropp mot förmodan efter två veckors pressande visat upp en något mer skär nyans än vanligt så är den tillbaka på tipex igen innan du har hunnit uttala betakarotensupplement. Min plåga är nu över. I Kina tar kvinnorna på sig heltäckande kläder och hatt samt fäller upp paraplyet inte, som man skulle kunna tro, när att det spöregnar utan när det är strålande solsken ute. Jag har inte sett en enda ansiktskräm utan slagorden ”whitening”, ”brightening” eller ”lightening”. Inte nog med att jag har möjlighet att bleka mitt hår, mina tänder och min hy men nu, nu har jag äntligen hittat den ultimata produkten som jag inte visste att jag behövde– min personliga nyckel till liljevita armhålor.

Veckans varför

Jag har börjat lära mig att läsa och skriva idag. Den här gången på kinesiska. Frågar mig själv varför jag utsätter mig för att bli försteklassare igen. Jag är dessutom bra mycket dummare nu än vad jag var då, minnet är som ett såll. Då, när jag gick i första klass i Skivarp, hade det säkert inte tagit mig en halvtimme att skriva fem tecken. Jag hade troligtvis inte heller kallat min mamma för häst. Nu fick jag en häst (”ma”) till mamma (”ma”) eftersom jag inte lyckades skilja på kinesiska tonen ett och kinesiska tonen tre på lektionen. Äldst i klassen är jag också och blev omåttligt sentimental när vi på introduktionsmötet blev informerade om att vi inte fick ha smink på oss på lektionerna. Det var precis som att hamna i en tidsmaskin och bli fjorton igen. Rebell som jag är har jag i alla fall sminkat mig. Om läraren säger något planerar jag att sträcka på mina, i det här landet ganska resliga, 160 cm och säga att man vid min ålder kan behöva allt smink man kan få. Eftersom jag är tio år äldre än läraren så måste hon i alla fall tilltala mig med ”lao” (äldre) Johanna när hon sträcker upp mig inför klassen.

Burn baby, burn

Jag är halvvägs igenom den ökända kinesiska Körkortsboken och kan nu avslöja att man för att ta körkort i Folkrepubliken Kina inte nödvändigtvis behöver vara smart men man måste vara i väldigt bra form. I så pass bra form att man skulle klara av ett antal centrala stuntscener i en actionfilm. Säkert åttio frågor ägnas åt situationen Du kör ner bilen i havet. Här får jag veta att jag ”på intet sätt ska få panik”. Istället ska jag, speciellt om jag inte kan simma, försöka ta mig ut genom sidofönstret på bilen. Sedan bör jag ta mig mot vattenytan ”eftersom jag då har störst möjlighet att överleva”. Självklarheter kan någon möjligen tycka men Trafikdepartementet chansar inte utan fortsätter i fråga 709 med: ”När bilen har ramlat i vattnet så överlever du genom att stänga alla fönster och dörrar och vänta på räddningspersonal”. A – rätt eller B – fel? Hoppas att inte alltför många svarar A på den frågan. Glugg, glugg, glugg. Den kinesiske föraren lever även ett spännande liv på land. Jag får lära mig att om bilen voltar, är det bäst att hoppa ur den voltande bilen åt det motsatta hållet som bilen rullar mot. Skulle jag vidare krascha ner i en ravin bör jag krypa ner under ratten och hålla i mig ”så att jag inte rullar runt och gör mig illa”. Mycket omtänksamt, tycker jag, men den kinesiska trafikmyndigheten ställer också krav på sina medborgare. Tro inte att du ”när fordonet fattar eld” kastar upp dörren och springer som en galning därifrån. Nej, istället ska du lugnt och sansat köra den brinnande bilen till ”en öppen plats långt ifrån bebodda områden, byggnader, träd, fordon och brännbara material”. Efter parkering bör din kremerade lekamen därefter bege sig till polisstationen för att avlägga rapport.

Porslinsguden

Vi har bytt hotell och det måste vara ett hotell byggt av en japan, för jag har hela tiden en stark känsla av att befinna mig i filmen Lost in Translation. Allting är högteknologiskt och fjärrstyrt. För att överhuvudtaget tända en lampa behöver du en instruktionsmanual för att ge dig på den instrumentpanel som ser ut att vara direkt hämtad från ett rymdskepp från en högre civilisation i yttre rymden. Det verkar som att så länge man har en fungerande tumme så behöver man överhuvudtaget inte resa på sig när man väl släpat sig från hissen in i hotellrummet. Gardinerna, exempelvis, öppnas med ett ilsket surrande med ett tryckknapp på fjärrkontrollen. Jag tycker det hela är vansinnigt irriterande. Det stör mig att ha vitvaror som är mer intelligenta än vad jag är. Ungarna, å andra sidan, älskar allt som piper och blinkar och går regelbundet och tillber Porslinsguden i badrummet. Toalettstolen är nämligen utrustad med rörelsedetektor. Varje gång någon går förbi så öppnar sig locket med ett inbjudande surrande och ur toalettens högtalare (ja, faktiskt) strömmar, till barnens stora förtjusning, Mendelsohns "Frühlingslied". Själv går jag inte inom en två meters radie av Porslinsguden av rädsla att det där otäcka Alienliknande munstycket ska åka ut från under toalettsitsen med ett "vrrrrr" och ge mig en heldusch med föning (låg, medel eller "intensiv") i de nedre regionerna. Undrar om jag efter en månad här med Pavlovsk reflex kommer att bege mig mot toaletterna så fort jag hör Mendelsohn. Varför Mendelsohn, frågar jag mig. Hade inte Abbas "Waterloo" varit ett bättre val?

Mammons mat

Idag firas den kinesiska motsvarigheten till Mammon, pengarnas gud, och hela dagen har fyrverkerier och öronbedövande smällare exploderat över hela staden. Jag ville naturligtvis också vara med och fira, vilket jag gjorde genom att äta lunch på en 100 år gammal restaurang i gamla stan i Qingdao. Eftersom jag verkligen är intresserad av mat och matlagning så tänkte jag utmana mig själv genom att prova en ny maträtt varje vecka. Är rädd för att det inte blir några insekter den närmaste tiden men kom på mig själv med att med intresse ögna igenom en meny med grisfötter och vildsvinsblodpudding, så vem vet vad jag kommer att ge mig på till slut. Mjukstartar med det som ser ut som risgrynsgröt på bilden. Det är en slags blandning i konsistens och smak mellan omelett och fiskpudding, gjord på fiskrom, fisk och äggvitor. Trots den något slemmiga konsistensen så smakade det faktiskt ganska gott. Föredrog dock restaurangen specialité - grillad hel höna. Eller är det tupp? Fick inte riktigt klart för mig vad det var men notera att hela huvudet inklusive tuppkam finns med.

Hyresvärdarna från helvetet

Det finns säkert många människor som älskar att bo på hotell men jag hör tyvärr inte till dem. Jag delar inte hotellens förkärlek för färgskalan brun-beige-grå och inplastade lampskärmar ger mig ingen hemtrevlighetskänsla alls. Flyttbolaget har hotat med att det kan ta 8 veckor för våra möbler att snigla sig genom den ryska respektive kinesiska tullen. Jag har alltså två månader på mig att hitta någonstans att bo i Qingdao. Hittills har jag granskat följande alternativ: objekt nummer ett - en lägenhet med ett korridorkök byggd för dvärgväxta utan pretensioner på moderniteter som exempelvis ugn. Här hade man säkert hukandes kunnat steka en biff eller två efter det att man rakat bort det heltäckande möglet från taket med en rakhyvel. Objekt nummer två: mycket fint hus vid stranden. Visst renoveringsbehov. Hela uppfarten fylld av krossat tegel. Inga fönster, inga golv och med armeringsjärn som dekorativt sticker ut ur väggarna. Tröstar mig med att det i alla fall är bättre att bo på hotell än att hyra ett hus från Hyresvärdarna från Helvetet, vilket en dansk familj i Qingdao råkade ut för. Efter ett otal problem med läckor och annat smått och gott försökte den danska familjen säga upp kontraktet och flytta från huset. Hyresvärdsparet krävde då att de skulle lämna kvar alla möblerna i huset. Danskarna, som kände sig obenägna att utan vidare skänka bort hela sitt bohag till hyresvärden, visade foton på möblerna från tidigare boenden för att bevisa ägandeskapet. Varpå hyresvärdsparet resolut gick ut och lade sig på uppfarten framför danskarnas bil. Den danska familjen bor numera på hotell året runt.

Mannen i pälsmössan

Att ta körkort i Qingdao är i svårighetsgrad ungefär som att leta upp Snömannen och lösa universums mysterium samtidigt. I alla fall för en utlänning som behöver omvandla sitt suspekta svenska körkort till ett giltigt kinesiskt. Man behöver inte köra upp men man måste ta teoriprovet. För fyra år sedan bestod provet av 100 frågor. Nu är det 1500 frågor, med 1500 excentriska svar som du förväntas kunna utantill. Excentriska i den meningen att facit innehåller tryckfel och fel, som du också måste lära in. Du måste m a o svara fel på provet för att få rätt. Jag måste erkänna att enbart de administrativa hinder man är tvungen att ta sig igenom för att överhuvudtaget få tillgång till den mytomspunna Körkortsboken avskräckte mig en smula – det är hälsoundersökningar här och polisstationsbesök där och en pappersexercis som tom en rysk skattemyndighet hade kunnat vara stolt över. Men sedan fick jag höra ett exempel ur Boken och det tyckte jag var så vansinnigt roligt så nu bara måste jag ta teoriprovet. Fråga: Det är vinter. Du kör på vägen. Du ser en pälsklädd man gå på vägen. Vad ska du göra? Svar: Tuta. Mannen hör inte bilen för han har pälsmössa på sig.

Här kommer herr Gurka

Det må vara en detalj i sammanhanget men jag kan för mitt liv inte begripa varför det varje kväll klockan 18.00 knackar på dörren och en uniformerad hotellperson högtidligt överlämnar en inplastad grönsak till mig. Jag har hittills tagit emot 8 tomater, 2 lökar och 4 gurkor. Först trodde jag att det fanns något typ av system, tex tomater på måndagar, lök på tisdagar och när fredagen kom hade man liksom tjänat ihop till en ragu men sedan fick jag gurka två kvällar i rad och då sprack teorin. Är det för att se till att jag klarar mig fram till frukost och inte svälter ihjäl under natten? Eller är det en kinesisk tradition att ta en gurka som sängfösare?

Katyusha

Att åka taxi är enligt min mening en underskattad turistaktivitet. Här kan man med lite tur få en verkligt spännande upplevelse, för att inte tala om vilka intressanta individer man möter som man kanske inte nödvändigtvis hade träffat på annars. Möt Galningen, som dödsföraktande kastar sig ut framför fullständigt oskyldiga medtrafikanter utan så mycket som en blick i backspegeln och som avger ett hyenaskratt när han nära på kör på moder med bäbis i barnvagn, samtidigt som han ivrigt loskar genom sidofönstret. Se där en adrenalinkick jag sent kommer att glömma. Sedan har vi Professorn, som av någon outgrundlig anledning kör taxi fast han med lätthet kan konversera om allt mellan himmel och jord på tre olika språk. Den i särklass mest surrealistiska taxifärden upplevde jag dock med taxichaufför nummer 12 som sjöng hela den klassiska ryska krigssången "Katyusha" från början till slut på kinesiska. Då snurrade det i huvudet och jag undrade ett ögonblick om jag genom att stiga in i taxin hade teleporterat mig till någon ny ryskkinesisk dimension i kosmos. Billigt för 8 yuan, tycker jag.

Kortslutning

Jag förstår inte vad någon säger. Ingen förstår vad jag säger. Mitt liv är en patetisk live version av Gäster med gester. Inte nog med det. Jag gör den ena dumheten efter den andra. Jag glömmer saker. Jag blandar ihop gatunamn och missar bussar. Hjärnan klarar tydligen inte av att processa alla nya intryck och har därför stängt ner vissa mindre livsviktiga delar. Som korttidsminnet till exempel. Inser att jag måste släppa kontrollen för jag har inget val. Så jag gör det enda jag kan göra - jag ler, fast jag egentligen är en Ior. Mitt leende besvaras av en oändlig mängd kinesiska leenden och på något sätt lyckas jag till slut krångla mig från A till B. Tittar med beundran på min fyraårige son som trots nytt land, ny stad, nytt dagis med två nya språk verkar trivas som fisken i vattnet. Han ler mot mig och sjunger glatt en sång. På kinesiska.

Älskling, middagen är klar!

Jagade ett monstruöst bevingat odjur med kameran idag men den flög iväg med ett hotfullt surrande. Om du tar den vanliga husflugan och förstorar upp kroppen på den till en knytnäves storlek och sätter proportionerliga runda vingar på den, så kan du föreställa dig ungefär hur den ser ut. Ser framför mig en picknick på stranden och Flugan landar i smörbyttan - då kan man nog hålla sig för skratt! Eller tänker jag helt fel? Marinerad och knaperstekt på båda sidor är den kanske en lokal delikatess? Försöker komma på något lämpligt tillhygge man i så fall hade bedövat den blivande middagen med, för flugsmällan lär inte ha någon större effekt. Tennisracket, kanske?

Smaklekar

Kulturell mångfald i all ära men när det gäller frukost är mina smaklökar avgjort konservativa. Gör vad du vill, säger de, men före klockan 10 på morgonen kommer det inga rökta ankägg över de här läpparna. Det gäller även chilikålsallad, formpressad grisaladåb och tofusoppa, får jag veta. Eftersom jag inte äter bröd, kakor eller risgröt är frukostbuffén för min del avgränsad till ett icke helt idealiskt kostcirkelmässigt sortiment av mjukost av den där halvsmälta cancerogena sorten samt kaffe utan mjölk. Hunger driver mig några timmar senare till hotellets restaurang. På hotellrestauranger världen över brukar man alltid kunna trycka i sig en caesar sallad eller åtminstone en club sandwich. Sätter mig ner och tar en titt på menyn. Jag är visserligen vrålhungrig men nej, det hjälps inte - ett sortiment av stekta insekter lockar mig inte. Inte ens gourmetsalladen toppad av wokade larver lyckas fresta mig. Finner ett visst nöje i att det står "ätbara insekter" på menyn. Detta till skillnad mot vad, oätbara insekter? Kan inte låta bli att förvåna mig över att jag hittar den här typen av mat på lunchmenyn på ett hotell i en silverglänsande skyskrapa mitt i Qingdao.

Herr Fantastisk Framtid

Jag har blivit en Expat Baby. En Expat Baby kan vara i princip vem som helst, det kan vara en hemmafru som jag men det kan lika gärna vara någon med miljoner i budget och femtio anställda. Gemensamt för dem är att de alla hör till den specialkategori av utlandsmänniskor som är oförmögna att på egen hand beställa en taxi, skicka ett fax eller göra en beställning på en restaurang. De går genom världen med stora troskyldiga ögon som strålar av hjälplöshet. Språk är allt. Det är nyckeln till landet. Lär jag mig inte språket kommer jag att fortsätta att stå utanför och kika in genom nyckelhålet. Barnen, som går på ett tvåspråkigt dagis, har idag fått kinesiska namn. Äldste sonen blev döpt till Great Future och yngste sonen till Outstanding. Med sådana namn känns det inte speciellt troligt att någon av dem någonsin kommer att bli en Expat Baby.

Familjen Förgätmigej gör Qingdao

Maken, som tydligen hade upplevt att flytten från Moskva till Qingdao hade varit alltför stillsam, bestämde sig dag två för att liva upp tillvaron genom att lämna kvar vår ryggsäck i bakluckan på en taxi. Ryggsäcken med alla våra pass. Passen med alla våra viseringar till både Ryssland och Kina och, som alla vet som har rört sig i dessa länder, så tar det veckor att ordna ett visum. Det finns heller ingen svensk passmyndighet i Qingdao, närmaste svenska ambassad ligger i Beijing, dvs 2 timmars flight från Qingdao. En hopplös situation mao, den enda möjligheten var att försöka leta upp taxin med ryggsäcken. Inte heller det den lättaste av uppgifter, det finns i storleksordningen 100 000 taxibilar i Qingdao eftersom det är en stad på 7 miljoner invånare och alla taxibilar ser i princip likadana ut – grön- och vitrandiga av märket Volkswagen. Som tur var så hade vi beställt taxin på hotellet och någon kom ihåg taxinumret. Efter att ha ringt runt i ca 2 timmar hade hotellpersonalen lokaliserat taxin och övertalat chauffören att köra till hotellet med vår ryggsäck. Chauffören förväntade sig en utskällning eftersom han hade varit så slarvig, översatte portien, men vi var överlyckliga och tryckte en veckas lön i hans darrande hand.

Kungamodern

Första kvällen går vi ner till den vackra strandpromenaden i Qingdao. Vi väcker en hel del uppmärksamhet. Folk ler skyggt, cirkulerar runt oss och halar fram sina mobilkameror. Jag inser att jag inte har sett en enda människa som ser ut som oss sedan vi lämnade flygplatsen. Det är alltså så här det är att bli kändis? Fokusen är dock inte på mig eller maken utan på våra två blonda barn. Maken och jag hör mer till celebritetsentouraget där jag har tilldelats rollen av kungamodern. Äldste sonen vältrar sig i strålglansen och uppmärksamheten och ropar glatt "Ni hao!" till alla och envar och låter sig fotograferas med den ena kinesiska familjen efter den andre. Yngste sonen är inte lika begeistrad men ler pliktskyldigast och vinkar nådigt till sina hänförda fans. Vi går hem genom den tropiskt varma natten under det att en gammal man spelar kinesisk flöjt. Folk flyger drakar över våra huvuden och jag tänker att den här scenen, den är skapad just för mig.

Frågor och svar

Imorgon bär det äntligen iväg till Qingdao. Kan inte säga att jag känner mig helt lugn inför resan. Hur kommer det att gå att åka till en stad som jag aldrig satt min fot i, att ensam ta hand om barnen i flera veckor när de dessutom ska skolas in i en skola med ett nytt språk? Hur ska jag kunna handla mat? Kött ser man ju vad det är men hur är det med exempelvis mjölk och yoghurt om man inte kan läsa på förpackningen? Finns det överhuvudtaget komjölk eller blir det sojamjölk framöver? För att lugna mig sätter jag mig ner och försöker plugga in ett antal fraser och frågor på kinesiska. Hjärnan är tyvärr inställd på skärmsläckarläge efter tre veckors sömnbrist orsakad av värme och brandrök i Moskva och därför tar det mig nästan en kvart att inse det meningslösa i det jag håller på med. Jättefint att jag kan fråga "Var ligger affären?" men vad är poängen om jag ändå inte kommer att förstå svaret?

Man kan ta med sig det!

Det är tre dagar kvar tills vi flyttar till Qingdao och jag sliter mitt hår över packningen. Flyttbolaget flyttar inte matvaror, inte ens kryddor, vilket ger mig en hel del huvudbry. Samtidigt undrar jag vad det är som gör att jag inbillar mig att jag inte skulle överleva en sekund utan specialimporterade bakvaror? Har utvecklat orangutangarmar över åren av alla väskor med grahamsmjöl, mandelmassa och florsocker som jag släpat över den ryska gränsen. Inte utan min fiberhusk är mitt stridsrop medan jag försöker mosa ihop väskhalvorna. Har aldrig förstått det där med att man inte kan ta med sig något när man dör. När det är dags kommer jag att stå beredd vid flodkanten med fem resväskor och en rullmops (flygvärdinneväska), redo att argumentera med Hades huruvida bilbarnstolarna ska räknas som vikt eller inte.

Vett i etikett?

Studerar en bok om kinesisk vett och etikett som någon vänlig själ skickat till oss från Kina för att hjälpa oss att undvika de värsta fallgroparna. Tyvärr blir jag bara mer förvirrad och osäker på hur man ska bete sig ju mer jag läser. Varför får man inte slå in något man tänkt ge bort i present? Och varför får man inte rikta pipen på tekannan mot någon som sitter vid bordet? Man får inte heller vända på en fisk som man äter för att komma åt köttet undertill. Här finns det i alla fall en förklaring. Om man gör det så kommer nästa båt som passerar att kapsejsa. Med tanke på att vi kommer att bo i en av de största hamnstäderna i Kina så lär jag väl få möjlighet att testa detta i praktiken. När jag sedan läser att man måste ha sockar på sig i sandalerna så fylls jag av trots. Jag vägrar att se ut som Stig Helmer tänker jag och slår igen boken.

Vilse in pannkakan

Äntligen har det uppfunnits en term för oss som bott utomlands under vår uppväxt och som allmänt är lite nationalitetsvilsna: tredjelandsbarn. Det innebär att barn som har bott utomlands under en längre period egentligen inte har någon riktig uppfattning om vad som är "hemma". Äldste sonen demonstrerade detta genom att fråga "Vad är Sverige?". När jag svarade "Det är där sommarstugan finns" så förstod han. Jag insåg dock att Sverige för barnen är någon diffus plats som vi åker till ibland, knappast deras hemland. Får dåligt samvete över detta - ger jag dem en trygg och stabil uppväxt genom att flytta runt dem? Synden straffar sig dock som bekant själv - det är högst troligt att mina barn så småningom också kommer att flytta utomlands, för rastlösheten verkar gå i arv. Då kommer jag att vara den som sitter där och undrar varför de inte bara kunde bosätta sig i Svedala istället?

Eftersom vi inte har någon mat hemma enligt veckohandlingsprincipen "kung på måndag, fattiglapp på söndag" fick jag laga plättar till lunch. Ett bra recept som kommer från Annika Rognebys bok "Bakglädje med LCHF", en bok som hade varit ännu bättre om Annika orkat korrekturläsa sina egna recept. Plättarna som jag gjorde enligt originalreceptet var så kompakta att man säkert med stor framgång hade kunnat använda dem som isoleringsmaterial.

200 g mascarpone eller philadelphiaost

1/2 dl socker/Hermesetas

1/2 tsk vaniljpulver

3 ägg

1,5 tsk bakpulver

1/2 msk fiberhusk (hyllan för glutenfria produkter i affären)

Rör mascarponen slät. Blanda i socker, vanilj och ägg till slät smet. Rör i fiberhusk och bakpulver och låt svälla en stund. Grädda plättarna i smör.

När bananerna tystnar

Det brinner runt Moskva. Ryska hälsovårdsmyndigheten säger att luftkvalitén är så dålig just nu att det är som att röka två paket cigaretter på tre timmar. Det betyder att det i realiteten troligtvis är som att röka 20 paket Camel på tre timmar. Längtar efter havsvindarna i Qingdao. Det är så varmt här att bananerna slokar och blir vätskefyllda på mindre än en dag. När tom bananerna dör, det är då man vet att man befinner sig i Helsike.

Superwoman

Har blivit blodprovad, visumenkätad och utfrågad om min mentala hälsa. Resultat: Godkänd. Jag är mao (no pun intended) redo för en vistelse i Folkrepubliken Kina.

Minutglass

Skulle egentligen gett mig på min fasansfulla garderob idag. Fasansfull i den bemärkelsen att den är full med kläder anno 1989 som jag inte har haft hjärta att göra mig av med. Verkar som om jag är omåttligt sentimental för jag klarar inte av att ta itu med det idag heller. Skyller på värmen. 40 C i skuggan och ingen AC. Gör minutglass istället:

1 dl mascarpone

1/2 dl grädde

1/2 tsk vaniljpulver

1 1/2 msk sockerersättning tex Hermestas

1 dl frysta hallon eller blåbär

Kör allting i mixern. Ät omedelbart.

Utrensning

Det är nu två veckor kvar till att vi flyger till Qingdao och jag håller på att rensa ut alla kvitton/matlistor/tuggummin och udda sockar som någon (jag?) tydligen har samlat maniskt på sedan vi flyttade förra gången för tre år sedan. Har burit ut 12 papperskassar med mög som ska slängas. Det verkar som om papperslapparna förökar sig själva i byrålådorna när man inte tittar. Försöker föreställa mig hur mitt hem skulle se ut om jag inte flyttade vart tredje år och om man i så fall överhuvudtaget skulle kunna ta sig genom dörren. Troligtvis inte.

Förberedelser inför flytten till Kina

Den här veckan har jag och maken

• lämnat in passen och ansökt om visum
• ringt till fyra universitet i Qingdao för att fråga om studier i kinesiska
• övertalat engelska skolan i Qingdao att hitta två platser åt våra barn
• ordnat temporärt boende fram till det att flyttlasset anländer. Bohaget skall till havs - det tar 40 dagar från Moskva
• stämt av med flyttbolaget hur många m3 de ska flytta
• skapat den här bloggen
• köpt två nya soffor
• köpt ett arbetsbord som består av en glasskiva och 4 ben. Oroar mig över glasskivan ska krossas i flytten. Gick ut och märkte skivan med "Akta! Glas!" på engelska, ryska och kinesiska. Eftersom jag inte kan kinesiska fick jag kopiera tecknet från ett lexikon. Hoppas att det är "glas" jag har skrivit och ingenting annat...

Med tanke på att det har varit 38 C i skuggan varenda dag den här veckan i Moskva så tycker jag att vi har varit ganska effektiva!