Efter ett antal näradödenupplevelser vid taxiresorna till och från universitetet började jag att se mig om efter ett något mindre spännande ressätt. Några telefonsamtal senare hade maken genom en kontakt lyckats hitta en chaufför som var villig att köra mig till skolan för en rimlig penning. Jag hade inga större krav - en bil där säkerhetsbältena faktiskt gick att använda och en chaufför som inte nyligen varit inlagd på mentalsjukhus för rattfylleri. Via sms fick jag veta att en herr Zhang skulle invänta mig klockan 07.30 på måndagen i en svart Hyundai. Jag måste säga att herr Zhang överträffade alla mina förväntningar. Upp för uppfarten vrålade en enorm svart minivan med ett VROOOOOOMMM. Längs sidan på bilen stod det tryckt på en gigantisk röd banderoll ”KOREAN TIGERS - WE ARE THE MASTERS OF TAEKWONDO”. Ur den med svart läderklädsel klädda interiören kliver herr Zhang, komplett med rakad skalle och bomberjacka. Makens ögon höll på att trilla ur sina hålor och jag tog min ryggsäck och hoppade in i Taekwondomonstret. Jag noterade nyfunnen respekt i hotellvakternas ögon när vi vrålade förbi och att vi, när vi kom till en korsning, omedelbart fick företräde. Tilläggas skall att herr Zhang är en mycket gentil man som både öppnar dörrar och håller väskor när han får möjlighet. Go Korean Tigers!
söndag 24 oktober 2010
tisdag 19 oktober 2010
Less is more
Har kommit fram till att hela familjens tillhörigheter får plats i fyra resväskor plus en handfull groteskt fula mönstrade plastpåsar. Vi är inte direkt barskrapade ekonomiskt men ändå lever vi ett synnerligen asketiskt liv. En indisk fakir hade kunnat lära sig något av oss. Vi har ingen bil, äger inte något hus eller lägenhet. Eftersom vi är för snåla för att investera i ett nytt set porslin när vi redan har en fullvärdig uppsättning på väg i en container någonstans, så dricker vi ur plastmuggar, äter med plastbestick och använder plasttallrikar. Inte ens det har vi tillräckligt av så det brukar sluta med att jag äter min middag ur den sk hundskålen – en enliters rund metallskål med kanter som har inköpts som fruktskål i ett svagt ögonblick av bosättarfeber. Med tanke på att vi sedan vi anlände i Qingdao för två månader sedan redan har hunnit lämna kvar våra pass i bakluckan på en taxi (returnerade efter en dags letande till hysterisk familj) och tappat bort kreditkortet, mindre än en vecka gammalt (ej återfunnet, blockering och förödmjukande besök hos banken nödvändigt) så verkar det inte som om vi klarar av att äga en enda pinal till. Jag menar, risken att vi förlägger allmogemöblemanget och tappar bort soffgruppen är ju överhängande. Frågan är vad vi ska göra med den fullproppade container med mög som anländer i slutet av november? Men efter den femtioelfte flyttlådan innehållande 4 kubikdecimeter av pappersdokumentskräp och en storblommig porslinspokal skänkt av någon sadistiskt lagd släkting, brukar jag alltid ansättas av en stark lust att släpa ut alla våra ägodelar på gatan och göra en stor fin brasa av alltihop. Så det kanske löser sig, trots allt.
lördag 16 oktober 2010
Dadi till Jallefo
Att lära sig kinesiska är inte alltid svårt. Grammatiken är till exempel föredömligt enkel. Meningen ”Jag åker till affären” blir på kinesiska ”Jag åka affär”. Efter år av blod, svett och tårar med rysk grammatik, där man böjer allt, absolut allt, så blir jag nästan tårögd av lycka över denna mening. Det finns också ett ganska stort antal ord som fastnar direkt eftersom det finns någon slags gudomlig logik bakom, eller vad sägs om ordet ”mao” för katt? Taxi kallas ”dadi” men det tog mig ett tag att komma på vad ”jallefo” var för något. Vilket var irriterande eftersom folk pratade om det hela tiden. Till slut fick jag fråga min lärare som tittade på mig som om jag både var tappad bakom vagnen och flötet och förklarade att ”jallefo” är den franska matvarukedjan Carrefour. Vidare fick jag veta att ”djusjuko” är Jusco och att om jag vill handla på Metro så får jag vara så vänlig att informera dadichauffören om att det är till ”meidelong”, dvs Den Vackra Draken, jag vill åka. Ett något mer poetiskt namn än ICA och Coop, får ni hålla med om.
måndag 11 oktober 2010
Superhjältar
Besökte en av Qingdaos största bokaffärer idag. Fyra våningar stora som fotbollsplaner med rader och åter rader av böcker om alla möjliga ämnen. Tyvärr var utbudet av böcker på engelska magert och klart excentriskt. Här hittade jag en bok med den deprimerande titeln ”Har människan någon framtid?” och ”Uncle Bens stuga” men inget av detta lockade just idag så jag bestämde mig för att leta upp något åt barnen istället. Eftersom de inte kan läsa än så spelar språket inte någon roll. Till min stora glädje hittade jag inte bara Tintin på kinesiska utan även den av barnen högt älskade Barbapapa. Sedan fick jag syn på de lokalt producerade serietidningarna och upptäckte en litteraturform där nationalromantiken fullkomligt flödar över. Här har vi superhjältar som utför stordåd iförda holkärmade morgonrockar, män som inte ryggar för flätor och komplicerade håruppsättningar utan beger sig ut på farliga uppdrag i nätt liten hätta med långa röda band. Kan inte erinra mig om att jag har sett någon svensk motsvarighet till detta. Var är superhjältarna Gösta och Åslög på äventyr med grepen och bilan i högsta hugg iförda sina folkdräkter från Ångermanland med tofsarna fladdrande runt knävecken? En klar framtida kioskvältare.
tisdag 5 oktober 2010
Onda andar
Människor tänker och fungerar ungefär på samma sätt världen över, det är min erfarenhet och övertygelse. Det finns dock två områden där vi skiljer oss markant från varandra och där man verkligen kan tala om kulturskillnader - mat och medicin. Vad gäller mat så har jag i några extremfall exempelvis inte kunnat avgöra om det som för tillfället befann sig på tallriken hörde till djur- eller växtriket. Men det är när man kommer in på läkemedel som det verkligen blir intressant. Själv uppfostrad i ett land där medicin kommer tabletterad i ordentliga rader i en liten pappkartong har jag ofta haft svårt för att ta till mig mina nya länders sedvanor. I Ryssland använder man tex vodka flitigt och inte bara för invärtes bruk. Upprepade gånger har jag blivit informerad om att den bästa boten mot förkylning är en rejäl massage med vodka ”för att det värmer skinnet”. Vidare har jag fått rådet att använda en gördel av hundhår mot ryggvärk, vilket jag undrade över ett tag, varför just hundhår? Jag fick dock till slut en genialisk förklaring av en vän som faktiskt hade inhandlat och använt hundgördeln, nämligen att den kliade så infernaliskt att man glömde bort ryggvärken. Vid ett tillfälle bar jag runt på min gallskrikande son som kanske hade ont i magen eller höll på att få feber eller allmänt var på uselt humör. Trots napp och bärande och alla andra möjliga distraktioner så fortsatte han att skrika på högsta volym. En kvinna från Kirgizistan förbarmade sig till slut över oss och undrade om hon kunde få elda upp en tidning över min sons huvud för att driva ut de onda andarna. Jag avböjde artigt och sonen fortsatte att skrika. Så här i efterhand inser jag att det var fel beslut. Tidningseldningen hade kanske inte drivit ut några andar men jag är övertygad om att sonen hade tystnat av pur förvåning om någon plötsligt hade tänt på en dagstidning över hans huvud. Vilket återigen bevisar att alla sätt är bra utom de dåliga och därför kommer jag faktiskt att smaka på den häxbrygd som jag just har kokat ihop av ovan ingredienser som min snälla koreanska väninna har gett mig mot förkylning.
Om korv och Kübler
Jag har upptäckt att Kübler-Ross modellen mycket väl kan appliceras på studenter i utländska språk. Första stadiet är Förnekelsen: ”Det här fixar jag, det här språket är ju hur enkelt som helst!”. Nästa steg är Vrede. ”Vad in i alla glödheta kan de inte skaffa sig ett *svordom* alfabet som alla andra normala människor så att jag slipper lära mig 3000 *svordom* tecken?!”. Därefter följer Förhandlingsstadiet. ”Om jag bara lär mig grunderna i grammatiken och övar mig i muntlig framställning så kommer jag säkert att bli jätteduktig i kinesiska”. Som ett brev på posten kommer sedan Depressionen. ”Jag är en idiot som aldrig kommer att lära mig det här språket. Andra klarar det men inte jag. Jag har nu läst så att ögona blör och kan ändå inte beställa en kaffe utan att skämma ut mig”. Först efter att man har gått igenom alla dessa stadier uppnår man Acceptans – språkstudentens motsvarighet till den Gudomliga Insikten: ”Jag inser att jag aldrig kommer att kommer att bli perfekt i kinesiska och att jag fortsättningsvis kommer att roa mina medmänniskor med underliga uttryck och felsägningar. Men det gör ingenting!”. Själv befinner jag mig just nu någonstans mellan Vrede och Förhandling. Kinesiska är mitt femte språk om man inte räknar med riktigt usla kunskaper i franska och spanska. Jag har därför beslutat att efter kinesiskan så kommer jag att gå in för okunskap och utanförskap och vägra att lära mig ett enda språk till. Möjligtvis kommer jag att prata Korv – världens godaste språk, enligt katten Findus.