En latte och en månkaka tack

Den här veckan har det varit Månfestival i Kina. Den infaller varje år den femtonde dagen i den åttonde månaden i det kinesiska året, i år alltså i september enligt vår kalender. Familjen samlas för att äta och umgås tillsammans och man går kanske ut och tittar på månen. Månkakor spelar en central roll i firandet. Kakorna verkar kunna innehålla i princip vad som helst, huvudsaken är den runda månformen. Det finns både salta och söta varianter, vissa har en kärna av mosad äggula som en symbol för månen. Oftast är de dock söta med en fyllning gjord av torkad frukt och mandel. De är fint dekorerade och chockerande dyra. Dagarna innan Månfestivalen såg jag folk överallt som skyndade fram och tillbaka med påsar med fint förpackade månkakor, ungefär som att man inte kan fira julafton utan julklappar. Det finns bagerier som enbart sysslar med att tillverka dessa kakor. Till och med Starbucks säljer specialdesignade månkakor här och Haägen-Dazs har lanserat ”Ice Cream Moon Cake”. Själv har jag provat flera olika varianter, bland annat en minnesvärd variant med en fyllning av söt röd bönpasta, och för mig är de mer vackra och konstiga än goda.

Välkommen till Marmorpalatset

Vi har nu hittat ett hem. Designmässigt lämnar det en del övrigt att önska. Kan inte säga om det är de eller jag som har dålig smak men Sultanen av Brunei hade säkert älskat huset. Av någon outgrundlig anledning verkar inredningsarkitekten ha haft pelare på hjärnan. Inte nog med att det finns marmorpelare i trappan till entrén, det finns dessutom pelare i sovrummet, vardagsrummet och i trädgården, precis som om arkitekten inte lyckades trycka in tillräckligt många pelare i huset och därför var tvungen att fortsätta i trädgården. Pelarna ger ett smått excentriskt utseende på ett parhus byggt 1995. Vardagsrummet är klätt från golv till tak i sten och att sätta ett fuskmarmorstaket i bästa Las Vegas stil mellan kök och vardagsrum är, enligt min mening, snudd på perverst. Det är med svårighet jag förställer mig våra allmogemöbler i dessa rum - Askungen möter Taj Mahal, liksom. Men. Huset ligger tre minuter från havet. Om man går långsamt.

Lapplisa

På min mors inrådan har jag nu tapetserat en hotellrumsvägg med gula post-it lappar med kinesiska tecken. Detta för att på något sätt nöta in den oändliga mängd tecken som jag måste kunna för att uppnå en hyfsad nivå på kinesiskan. Jag har döpt väggen till den kinesiska klagomuren. Ungefär 3000 tecken måste jag lära mig. Med tanke på att det tar mig en kvart att skriva ett tecken och mycket längre än så för att komma ihåg det så lär jag väl närma mig pensionsåldern innan jag ens kan läsa tidningen. Men skam den som...ser nu att av etthundra kinesiskproducerade post-it lappar så har hälften vissnat av väggen och fallit ner som gula höstlöv på golvet. Resten av pestpostlapparna har krullat sig. Väggen ser nu ut som någon slags installation om Ambitionens Död. 40 tecken går in efter ett himla knog. Därefter var det nog - resten dog.

En snyfthistoria

Den här födelsedagen går nog till historien som en av de sämsta. Ingen tårta, inga presenter och uppstigning klockan nollfemnollnoll på morgonen för att försöka skriva och memorera 35 tecken som sedan teflonartat halkade ur minnet så fort jag lyft pennan från pappret. Vilket kanske beror på att jag gick upp nollfemnollnoll? Kommer till universitetet och har glömt penna, papper och 35 tecken inom loppet av 20 minuter. Spenderar fyra timmar med att skämma ut mig inför mina klasskamrater, som ett lysande exempel ur pinsamheterna kan jag nämna att jag inte ens kunde tecknet för Kina, vilket ju annars torde vara ett för min del ganska användbart tecken. Kommer hem efter sedvanlig vansinnesfärd med galen taxichaufför och upptäcker att båda barnen är så sjuka att jag måste åka till sjukhuset med dem. Lyckas hitta en ny taxi och beger mig till ett sjukhus som luktar urin på nedervåningen och där folk sitter i hallarna, fastkedjade till dropp och andra onämnbara saker bland blodiga tops och annat smågodis. Här spenderar jag några Kafkaartade timmar i ändlösa korridorer avskilda à la biltvätt med genomskinliga plastsjok med två gråtande barn för att leta upp ögonläkare, öronläkare och allmänläkare. När jag sedan äntligen har receptet i handen visar det sig att apoteket har stängt. Tjugo minuters hagglande utbryter om huruvida jag har tillåtelse att gå till ett annat apotek för att hämta ut antibiotikan. När vi kommer tillbaka till hotellet knackar det på dörren och hotellets butler överlämnar en enorm blombukett till mig. Hur patetiskt är det inte att bli firad av hotellpersonalen på sin födelsedag? Inser nu att blombuketten kan betyda två saker – antingen är det här det bästa hotellet jag någonsin har bott på eller så betalar vi på tok för mycket för vårt hotellrum.

Snövit

Köttfärgat är ute. Vitt är inne. För första gången i mitt liv befinner jag mig på en plats som inte anser att min vampyrartade hudton är någon slags sjukdom som bör avhjälpas med en rejäl dos solkanon, utan snarare något att eftersträva. Vilket bara bevisar att man måste hitta rätt plats – någonstans i världen passar man perfekt in. Otaliga är de solsemestrar när jag legat som en snödriva i Sahara på stranden medan alla andra omedelbart antagit en hudton en nyans ljusare än universums svarta hål. Om min kropp mot förmodan efter två veckors pressande visat upp en något mer skär nyans än vanligt så är den tillbaka på tipex igen innan du har hunnit uttala betakarotensupplement. Min plåga är nu över. I Kina tar kvinnorna på sig heltäckande kläder och hatt samt fäller upp paraplyet inte, som man skulle kunna tro, när att det spöregnar utan när det är strålande solsken ute. Jag har inte sett en enda ansiktskräm utan slagorden ”whitening”, ”brightening” eller ”lightening”. Inte nog med att jag har möjlighet att bleka mitt hår, mina tänder och min hy men nu, nu har jag äntligen hittat den ultimata produkten som jag inte visste att jag behövde– min personliga nyckel till liljevita armhålor.

Veckans varför

Jag har börjat lära mig att läsa och skriva idag. Den här gången på kinesiska. Frågar mig själv varför jag utsätter mig för att bli försteklassare igen. Jag är dessutom bra mycket dummare nu än vad jag var då, minnet är som ett såll. Då, när jag gick i första klass i Skivarp, hade det säkert inte tagit mig en halvtimme att skriva fem tecken. Jag hade troligtvis inte heller kallat min mamma för häst. Nu fick jag en häst (”ma”) till mamma (”ma”) eftersom jag inte lyckades skilja på kinesiska tonen ett och kinesiska tonen tre på lektionen. Äldst i klassen är jag också och blev omåttligt sentimental när vi på introduktionsmötet blev informerade om att vi inte fick ha smink på oss på lektionerna. Det var precis som att hamna i en tidsmaskin och bli fjorton igen. Rebell som jag är har jag i alla fall sminkat mig. Om läraren säger något planerar jag att sträcka på mina, i det här landet ganska resliga, 160 cm och säga att man vid min ålder kan behöva allt smink man kan få. Eftersom jag är tio år äldre än läraren så måste hon i alla fall tilltala mig med ”lao” (äldre) Johanna när hon sträcker upp mig inför klassen.

Burn baby, burn

Jag är halvvägs igenom den ökända kinesiska Körkortsboken och kan nu avslöja att man för att ta körkort i Folkrepubliken Kina inte nödvändigtvis behöver vara smart men man måste vara i väldigt bra form. I så pass bra form att man skulle klara av ett antal centrala stuntscener i en actionfilm. Säkert åttio frågor ägnas åt situationen Du kör ner bilen i havet. Här får jag veta att jag ”på intet sätt ska få panik”. Istället ska jag, speciellt om jag inte kan simma, försöka ta mig ut genom sidofönstret på bilen. Sedan bör jag ta mig mot vattenytan ”eftersom jag då har störst möjlighet att överleva”. Självklarheter kan någon möjligen tycka men Trafikdepartementet chansar inte utan fortsätter i fråga 709 med: ”När bilen har ramlat i vattnet så överlever du genom att stänga alla fönster och dörrar och vänta på räddningspersonal”. A – rätt eller B – fel? Hoppas att inte alltför många svarar A på den frågan. Glugg, glugg, glugg. Den kinesiske föraren lever även ett spännande liv på land. Jag får lära mig att om bilen voltar, är det bäst att hoppa ur den voltande bilen åt det motsatta hållet som bilen rullar mot. Skulle jag vidare krascha ner i en ravin bör jag krypa ner under ratten och hålla i mig ”så att jag inte rullar runt och gör mig illa”. Mycket omtänksamt, tycker jag, men den kinesiska trafikmyndigheten ställer också krav på sina medborgare. Tro inte att du ”när fordonet fattar eld” kastar upp dörren och springer som en galning därifrån. Nej, istället ska du lugnt och sansat köra den brinnande bilen till ”en öppen plats långt ifrån bebodda områden, byggnader, träd, fordon och brännbara material”. Efter parkering bör din kremerade lekamen därefter bege sig till polisstationen för att avlägga rapport.

Porslinsguden

Vi har bytt hotell och det måste vara ett hotell byggt av en japan, för jag har hela tiden en stark känsla av att befinna mig i filmen Lost in Translation. Allting är högteknologiskt och fjärrstyrt. För att överhuvudtaget tända en lampa behöver du en instruktionsmanual för att ge dig på den instrumentpanel som ser ut att vara direkt hämtad från ett rymdskepp från en högre civilisation i yttre rymden. Det verkar som att så länge man har en fungerande tumme så behöver man överhuvudtaget inte resa på sig när man väl släpat sig från hissen in i hotellrummet. Gardinerna, exempelvis, öppnas med ett ilsket surrande med ett tryckknapp på fjärrkontrollen. Jag tycker det hela är vansinnigt irriterande. Det stör mig att ha vitvaror som är mer intelligenta än vad jag är. Ungarna, å andra sidan, älskar allt som piper och blinkar och går regelbundet och tillber Porslinsguden i badrummet. Toalettstolen är nämligen utrustad med rörelsedetektor. Varje gång någon går förbi så öppnar sig locket med ett inbjudande surrande och ur toalettens högtalare (ja, faktiskt) strömmar, till barnens stora förtjusning, Mendelsohns "Frühlingslied". Själv går jag inte inom en två meters radie av Porslinsguden av rädsla att det där otäcka Alienliknande munstycket ska åka ut från under toalettsitsen med ett "vrrrrr" och ge mig en heldusch med föning (låg, medel eller "intensiv") i de nedre regionerna. Undrar om jag efter en månad här med Pavlovsk reflex kommer att bege mig mot toaletterna så fort jag hör Mendelsohn. Varför Mendelsohn, frågar jag mig. Hade inte Abbas "Waterloo" varit ett bättre val?