Vi har bytt hotell och det måste vara ett hotell byggt av en japan, för jag har hela tiden en stark känsla av att befinna mig i filmen Lost in Translation. Allting är högteknologiskt och fjärrstyrt. För att överhuvudtaget tända en lampa behöver du en instruktionsmanual för att ge dig på den instrumentpanel som ser ut att vara direkt hämtad från ett rymdskepp från en högre civilisation i yttre rymden. Det verkar som att så länge man har en fungerande tumme så behöver man överhuvudtaget inte resa på sig när man väl släpat sig från hissen in i hotellrummet. Gardinerna, exempelvis, öppnas med ett ilsket surrande med ett tryckknapp på fjärrkontrollen. Jag tycker det hela är vansinnigt irriterande. Det stör mig att ha vitvaror som är mer intelligenta än vad jag är. Ungarna, å andra sidan, älskar allt som piper och blinkar och går regelbundet och tillber Porslinsguden i badrummet. Toalettstolen är nämligen utrustad med rörelsedetektor. Varje gång någon går förbi så öppnar sig locket med ett inbjudande surrande och ur toalettens högtalare (ja, faktiskt) strömmar, till barnens stora förtjusning, Mendelsohns "Frühlingslied". Själv går jag inte inom en två meters radie av Porslinsguden av rädsla att det där otäcka Alienliknande munstycket ska åka ut från under toalettsitsen med ett "vrrrrr" och ge mig en heldusch med föning (låg, medel eller "intensiv") i de nedre regionerna. Undrar om jag efter en månad här med Pavlovsk reflex kommer att bege mig mot toaletterna så fort jag hör Mendelsohn. Varför Mendelsohn, frågar jag mig. Hade inte Abbas "Waterloo" varit ett bättre val?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar