Den här födelsedagen går nog till historien som en av de sämsta. Ingen tårta, inga presenter och uppstigning klockan nollfemnollnoll på morgonen för att försöka skriva och memorera 35 tecken som sedan teflonartat halkade ur minnet så fort jag lyft pennan från pappret. Vilket kanske beror på att jag gick upp nollfemnollnoll? Kommer till universitetet och har glömt penna, papper och 35 tecken inom loppet av 20 minuter. Spenderar fyra timmar med att skämma ut mig inför mina klasskamrater, som ett lysande exempel ur pinsamheterna kan jag nämna att jag inte ens kunde tecknet för Kina, vilket ju annars torde vara ett för min del ganska användbart tecken. Kommer hem efter sedvanlig vansinnesfärd med galen taxichaufför och upptäcker att båda barnen är så sjuka att jag måste åka till sjukhuset med dem. Lyckas hitta en ny taxi och beger mig till ett sjukhus som luktar urin på nedervåningen och där folk sitter i hallarna, fastkedjade till dropp och andra onämnbara saker bland blodiga tops och annat smågodis. Här spenderar jag några Kafkaartade timmar i ändlösa korridorer avskilda à la biltvätt med genomskinliga plastsjok med två gråtande barn för att leta upp ögonläkare, öronläkare och allmänläkare. När jag sedan äntligen har receptet i handen visar det sig att apoteket har stängt. Tjugo minuters hagglande utbryter om huruvida jag har tillåtelse att gå till ett annat apotek för att hämta ut antibiotikan. När vi kommer tillbaka till hotellet knackar det på dörren och hotellets butler överlämnar en enorm blombukett till mig. Hur patetiskt är det inte att bli firad av hotellpersonalen på sin födelsedag? Inser nu att blombuketten kan betyda två saker – antingen är det här det bästa hotellet jag någonsin har bott på eller så betalar vi på tok för mycket för vårt hotellrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar