Har kommit fram till att hela familjens tillhörigheter får plats i fyra resväskor plus en handfull groteskt fula mönstrade plastpåsar. Vi är inte direkt barskrapade ekonomiskt men ändå lever vi ett synnerligen asketiskt liv. En indisk fakir hade kunnat lära sig något av oss. Vi har ingen bil, äger inte något hus eller lägenhet. Eftersom vi är för snåla för att investera i ett nytt set porslin när vi redan har en fullvärdig uppsättning på väg i en container någonstans, så dricker vi ur plastmuggar, äter med plastbestick och använder plasttallrikar. Inte ens det har vi tillräckligt av så det brukar sluta med att jag äter min middag ur den sk hundskålen – en enliters rund metallskål med kanter som har inköpts som fruktskål i ett svagt ögonblick av bosättarfeber. Med tanke på att vi sedan vi anlände i Qingdao för två månader sedan redan har hunnit lämna kvar våra pass i bakluckan på en taxi (returnerade efter en dags letande till hysterisk familj) och tappat bort kreditkortet, mindre än en vecka gammalt (ej återfunnet, blockering och förödmjukande besök hos banken nödvändigt) så verkar det inte som om vi klarar av att äga en enda pinal till. Jag menar, risken att vi förlägger allmogemöblemanget och tappar bort soffgruppen är ju överhängande. Frågan är vad vi ska göra med den fullproppade container med mög som anländer i slutet av november? Men efter den femtioelfte flyttlådan innehållande 4 kubikdecimeter av pappersdokumentskräp och en storblommig porslinspokal skänkt av någon sadistiskt lagd släkting, brukar jag alltid ansättas av en stark lust att släpa ut alla våra ägodelar på gatan och göra en stor fin brasa av alltihop. Så det kanske löser sig, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar