Mammons mat

Idag firas den kinesiska motsvarigheten till Mammon, pengarnas gud, och hela dagen har fyrverkerier och öronbedövande smällare exploderat över hela staden. Jag ville naturligtvis också vara med och fira, vilket jag gjorde genom att äta lunch på en 100 år gammal restaurang i gamla stan i Qingdao. Eftersom jag verkligen är intresserad av mat och matlagning så tänkte jag utmana mig själv genom att prova en ny maträtt varje vecka. Är rädd för att det inte blir några insekter den närmaste tiden men kom på mig själv med att med intresse ögna igenom en meny med grisfötter och vildsvinsblodpudding, så vem vet vad jag kommer att ge mig på till slut. Mjukstartar med det som ser ut som risgrynsgröt på bilden. Det är en slags blandning i konsistens och smak mellan omelett och fiskpudding, gjord på fiskrom, fisk och äggvitor. Trots den något slemmiga konsistensen så smakade det faktiskt ganska gott. Föredrog dock restaurangen specialité - grillad hel höna. Eller är det tupp? Fick inte riktigt klart för mig vad det var men notera att hela huvudet inklusive tuppkam finns med.

Hyresvärdarna från helvetet

Det finns säkert många människor som älskar att bo på hotell men jag hör tyvärr inte till dem. Jag delar inte hotellens förkärlek för färgskalan brun-beige-grå och inplastade lampskärmar ger mig ingen hemtrevlighetskänsla alls. Flyttbolaget har hotat med att det kan ta 8 veckor för våra möbler att snigla sig genom den ryska respektive kinesiska tullen. Jag har alltså två månader på mig att hitta någonstans att bo i Qingdao. Hittills har jag granskat följande alternativ: objekt nummer ett - en lägenhet med ett korridorkök byggd för dvärgväxta utan pretensioner på moderniteter som exempelvis ugn. Här hade man säkert hukandes kunnat steka en biff eller två efter det att man rakat bort det heltäckande möglet från taket med en rakhyvel. Objekt nummer två: mycket fint hus vid stranden. Visst renoveringsbehov. Hela uppfarten fylld av krossat tegel. Inga fönster, inga golv och med armeringsjärn som dekorativt sticker ut ur väggarna. Tröstar mig med att det i alla fall är bättre att bo på hotell än att hyra ett hus från Hyresvärdarna från Helvetet, vilket en dansk familj i Qingdao råkade ut för. Efter ett otal problem med läckor och annat smått och gott försökte den danska familjen säga upp kontraktet och flytta från huset. Hyresvärdsparet krävde då att de skulle lämna kvar alla möblerna i huset. Danskarna, som kände sig obenägna att utan vidare skänka bort hela sitt bohag till hyresvärden, visade foton på möblerna från tidigare boenden för att bevisa ägandeskapet. Varpå hyresvärdsparet resolut gick ut och lade sig på uppfarten framför danskarnas bil. Den danska familjen bor numera på hotell året runt.

Mannen i pälsmössan

Att ta körkort i Qingdao är i svårighetsgrad ungefär som att leta upp Snömannen och lösa universums mysterium samtidigt. I alla fall för en utlänning som behöver omvandla sitt suspekta svenska körkort till ett giltigt kinesiskt. Man behöver inte köra upp men man måste ta teoriprovet. För fyra år sedan bestod provet av 100 frågor. Nu är det 1500 frågor, med 1500 excentriska svar som du förväntas kunna utantill. Excentriska i den meningen att facit innehåller tryckfel och fel, som du också måste lära in. Du måste m a o svara fel på provet för att få rätt. Jag måste erkänna att enbart de administrativa hinder man är tvungen att ta sig igenom för att överhuvudtaget få tillgång till den mytomspunna Körkortsboken avskräckte mig en smula – det är hälsoundersökningar här och polisstationsbesök där och en pappersexercis som tom en rysk skattemyndighet hade kunnat vara stolt över. Men sedan fick jag höra ett exempel ur Boken och det tyckte jag var så vansinnigt roligt så nu bara måste jag ta teoriprovet. Fråga: Det är vinter. Du kör på vägen. Du ser en pälsklädd man gå på vägen. Vad ska du göra? Svar: Tuta. Mannen hör inte bilen för han har pälsmössa på sig.

Här kommer herr Gurka

Det må vara en detalj i sammanhanget men jag kan för mitt liv inte begripa varför det varje kväll klockan 18.00 knackar på dörren och en uniformerad hotellperson högtidligt överlämnar en inplastad grönsak till mig. Jag har hittills tagit emot 8 tomater, 2 lökar och 4 gurkor. Först trodde jag att det fanns något typ av system, tex tomater på måndagar, lök på tisdagar och när fredagen kom hade man liksom tjänat ihop till en ragu men sedan fick jag gurka två kvällar i rad och då sprack teorin. Är det för att se till att jag klarar mig fram till frukost och inte svälter ihjäl under natten? Eller är det en kinesisk tradition att ta en gurka som sängfösare?

Katyusha

Att åka taxi är enligt min mening en underskattad turistaktivitet. Här kan man med lite tur få en verkligt spännande upplevelse, för att inte tala om vilka intressanta individer man möter som man kanske inte nödvändigtvis hade träffat på annars. Möt Galningen, som dödsföraktande kastar sig ut framför fullständigt oskyldiga medtrafikanter utan så mycket som en blick i backspegeln och som avger ett hyenaskratt när han nära på kör på moder med bäbis i barnvagn, samtidigt som han ivrigt loskar genom sidofönstret. Se där en adrenalinkick jag sent kommer att glömma. Sedan har vi Professorn, som av någon outgrundlig anledning kör taxi fast han med lätthet kan konversera om allt mellan himmel och jord på tre olika språk. Den i särklass mest surrealistiska taxifärden upplevde jag dock med taxichaufför nummer 12 som sjöng hela den klassiska ryska krigssången "Katyusha" från början till slut på kinesiska. Då snurrade det i huvudet och jag undrade ett ögonblick om jag genom att stiga in i taxin hade teleporterat mig till någon ny ryskkinesisk dimension i kosmos. Billigt för 8 yuan, tycker jag.

Kortslutning

Jag förstår inte vad någon säger. Ingen förstår vad jag säger. Mitt liv är en patetisk live version av Gäster med gester. Inte nog med det. Jag gör den ena dumheten efter den andra. Jag glömmer saker. Jag blandar ihop gatunamn och missar bussar. Hjärnan klarar tydligen inte av att processa alla nya intryck och har därför stängt ner vissa mindre livsviktiga delar. Som korttidsminnet till exempel. Inser att jag måste släppa kontrollen för jag har inget val. Så jag gör det enda jag kan göra - jag ler, fast jag egentligen är en Ior. Mitt leende besvaras av en oändlig mängd kinesiska leenden och på något sätt lyckas jag till slut krångla mig från A till B. Tittar med beundran på min fyraårige son som trots nytt land, ny stad, nytt dagis med två nya språk verkar trivas som fisken i vattnet. Han ler mot mig och sjunger glatt en sång. På kinesiska.

Älskling, middagen är klar!

Jagade ett monstruöst bevingat odjur med kameran idag men den flög iväg med ett hotfullt surrande. Om du tar den vanliga husflugan och förstorar upp kroppen på den till en knytnäves storlek och sätter proportionerliga runda vingar på den, så kan du föreställa dig ungefär hur den ser ut. Ser framför mig en picknick på stranden och Flugan landar i smörbyttan - då kan man nog hålla sig för skratt! Eller tänker jag helt fel? Marinerad och knaperstekt på båda sidor är den kanske en lokal delikatess? Försöker komma på något lämpligt tillhygge man i så fall hade bedövat den blivande middagen med, för flugsmällan lär inte ha någon större effekt. Tennisracket, kanske?

Smaklekar

Kulturell mångfald i all ära men när det gäller frukost är mina smaklökar avgjort konservativa. Gör vad du vill, säger de, men före klockan 10 på morgonen kommer det inga rökta ankägg över de här läpparna. Det gäller även chilikålsallad, formpressad grisaladåb och tofusoppa, får jag veta. Eftersom jag inte äter bröd, kakor eller risgröt är frukostbuffén för min del avgränsad till ett icke helt idealiskt kostcirkelmässigt sortiment av mjukost av den där halvsmälta cancerogena sorten samt kaffe utan mjölk. Hunger driver mig några timmar senare till hotellets restaurang. På hotellrestauranger världen över brukar man alltid kunna trycka i sig en caesar sallad eller åtminstone en club sandwich. Sätter mig ner och tar en titt på menyn. Jag är visserligen vrålhungrig men nej, det hjälps inte - ett sortiment av stekta insekter lockar mig inte. Inte ens gourmetsalladen toppad av wokade larver lyckas fresta mig. Finner ett visst nöje i att det står "ätbara insekter" på menyn. Detta till skillnad mot vad, oätbara insekter? Kan inte låta bli att förvåna mig över att jag hittar den här typen av mat på lunchmenyn på ett hotell i en silverglänsande skyskrapa mitt i Qingdao.

Herr Fantastisk Framtid

Jag har blivit en Expat Baby. En Expat Baby kan vara i princip vem som helst, det kan vara en hemmafru som jag men det kan lika gärna vara någon med miljoner i budget och femtio anställda. Gemensamt för dem är att de alla hör till den specialkategori av utlandsmänniskor som är oförmögna att på egen hand beställa en taxi, skicka ett fax eller göra en beställning på en restaurang. De går genom världen med stora troskyldiga ögon som strålar av hjälplöshet. Språk är allt. Det är nyckeln till landet. Lär jag mig inte språket kommer jag att fortsätta att stå utanför och kika in genom nyckelhålet. Barnen, som går på ett tvåspråkigt dagis, har idag fått kinesiska namn. Äldste sonen blev döpt till Great Future och yngste sonen till Outstanding. Med sådana namn känns det inte speciellt troligt att någon av dem någonsin kommer att bli en Expat Baby.

Familjen Förgätmigej gör Qingdao

Maken, som tydligen hade upplevt att flytten från Moskva till Qingdao hade varit alltför stillsam, bestämde sig dag två för att liva upp tillvaron genom att lämna kvar vår ryggsäck i bakluckan på en taxi. Ryggsäcken med alla våra pass. Passen med alla våra viseringar till både Ryssland och Kina och, som alla vet som har rört sig i dessa länder, så tar det veckor att ordna ett visum. Det finns heller ingen svensk passmyndighet i Qingdao, närmaste svenska ambassad ligger i Beijing, dvs 2 timmars flight från Qingdao. En hopplös situation mao, den enda möjligheten var att försöka leta upp taxin med ryggsäcken. Inte heller det den lättaste av uppgifter, det finns i storleksordningen 100 000 taxibilar i Qingdao eftersom det är en stad på 7 miljoner invånare och alla taxibilar ser i princip likadana ut – grön- och vitrandiga av märket Volkswagen. Som tur var så hade vi beställt taxin på hotellet och någon kom ihåg taxinumret. Efter att ha ringt runt i ca 2 timmar hade hotellpersonalen lokaliserat taxin och övertalat chauffören att köra till hotellet med vår ryggsäck. Chauffören förväntade sig en utskällning eftersom han hade varit så slarvig, översatte portien, men vi var överlyckliga och tryckte en veckas lön i hans darrande hand.

Kungamodern

Första kvällen går vi ner till den vackra strandpromenaden i Qingdao. Vi väcker en hel del uppmärksamhet. Folk ler skyggt, cirkulerar runt oss och halar fram sina mobilkameror. Jag inser att jag inte har sett en enda människa som ser ut som oss sedan vi lämnade flygplatsen. Det är alltså så här det är att bli kändis? Fokusen är dock inte på mig eller maken utan på våra två blonda barn. Maken och jag hör mer till celebritetsentouraget där jag har tilldelats rollen av kungamodern. Äldste sonen vältrar sig i strålglansen och uppmärksamheten och ropar glatt "Ni hao!" till alla och envar och låter sig fotograferas med den ena kinesiska familjen efter den andre. Yngste sonen är inte lika begeistrad men ler pliktskyldigast och vinkar nådigt till sina hänförda fans. Vi går hem genom den tropiskt varma natten under det att en gammal man spelar kinesisk flöjt. Folk flyger drakar över våra huvuden och jag tänker att den här scenen, den är skapad just för mig.

Frågor och svar

Imorgon bär det äntligen iväg till Qingdao. Kan inte säga att jag känner mig helt lugn inför resan. Hur kommer det att gå att åka till en stad som jag aldrig satt min fot i, att ensam ta hand om barnen i flera veckor när de dessutom ska skolas in i en skola med ett nytt språk? Hur ska jag kunna handla mat? Kött ser man ju vad det är men hur är det med exempelvis mjölk och yoghurt om man inte kan läsa på förpackningen? Finns det överhuvudtaget komjölk eller blir det sojamjölk framöver? För att lugna mig sätter jag mig ner och försöker plugga in ett antal fraser och frågor på kinesiska. Hjärnan är tyvärr inställd på skärmsläckarläge efter tre veckors sömnbrist orsakad av värme och brandrök i Moskva och därför tar det mig nästan en kvart att inse det meningslösa i det jag håller på med. Jättefint att jag kan fråga "Var ligger affären?" men vad är poängen om jag ändå inte kommer att förstå svaret?

Man kan ta med sig det!

Det är tre dagar kvar tills vi flyttar till Qingdao och jag sliter mitt hår över packningen. Flyttbolaget flyttar inte matvaror, inte ens kryddor, vilket ger mig en hel del huvudbry. Samtidigt undrar jag vad det är som gör att jag inbillar mig att jag inte skulle överleva en sekund utan specialimporterade bakvaror? Har utvecklat orangutangarmar över åren av alla väskor med grahamsmjöl, mandelmassa och florsocker som jag släpat över den ryska gränsen. Inte utan min fiberhusk är mitt stridsrop medan jag försöker mosa ihop väskhalvorna. Har aldrig förstått det där med att man inte kan ta med sig något när man dör. När det är dags kommer jag att stå beredd vid flodkanten med fem resväskor och en rullmops (flygvärdinneväska), redo att argumentera med Hades huruvida bilbarnstolarna ska räknas som vikt eller inte.

Vett i etikett?

Studerar en bok om kinesisk vett och etikett som någon vänlig själ skickat till oss från Kina för att hjälpa oss att undvika de värsta fallgroparna. Tyvärr blir jag bara mer förvirrad och osäker på hur man ska bete sig ju mer jag läser. Varför får man inte slå in något man tänkt ge bort i present? Och varför får man inte rikta pipen på tekannan mot någon som sitter vid bordet? Man får inte heller vända på en fisk som man äter för att komma åt köttet undertill. Här finns det i alla fall en förklaring. Om man gör det så kommer nästa båt som passerar att kapsejsa. Med tanke på att vi kommer att bo i en av de största hamnstäderna i Kina så lär jag väl få möjlighet att testa detta i praktiken. När jag sedan läser att man måste ha sockar på sig i sandalerna så fylls jag av trots. Jag vägrar att se ut som Stig Helmer tänker jag och slår igen boken.

Vilse in pannkakan

Äntligen har det uppfunnits en term för oss som bott utomlands under vår uppväxt och som allmänt är lite nationalitetsvilsna: tredjelandsbarn. Det innebär att barn som har bott utomlands under en längre period egentligen inte har någon riktig uppfattning om vad som är "hemma". Äldste sonen demonstrerade detta genom att fråga "Vad är Sverige?". När jag svarade "Det är där sommarstugan finns" så förstod han. Jag insåg dock att Sverige för barnen är någon diffus plats som vi åker till ibland, knappast deras hemland. Får dåligt samvete över detta - ger jag dem en trygg och stabil uppväxt genom att flytta runt dem? Synden straffar sig dock som bekant själv - det är högst troligt att mina barn så småningom också kommer att flytta utomlands, för rastlösheten verkar gå i arv. Då kommer jag att vara den som sitter där och undrar varför de inte bara kunde bosätta sig i Svedala istället?

Eftersom vi inte har någon mat hemma enligt veckohandlingsprincipen "kung på måndag, fattiglapp på söndag" fick jag laga plättar till lunch. Ett bra recept som kommer från Annika Rognebys bok "Bakglädje med LCHF", en bok som hade varit ännu bättre om Annika orkat korrekturläsa sina egna recept. Plättarna som jag gjorde enligt originalreceptet var så kompakta att man säkert med stor framgång hade kunnat använda dem som isoleringsmaterial.

200 g mascarpone eller philadelphiaost

1/2 dl socker/Hermesetas

1/2 tsk vaniljpulver

3 ägg

1,5 tsk bakpulver

1/2 msk fiberhusk (hyllan för glutenfria produkter i affären)

Rör mascarponen slät. Blanda i socker, vanilj och ägg till slät smet. Rör i fiberhusk och bakpulver och låt svälla en stund. Grädda plättarna i smör.