Var inte en tvåhundrafemtio

Blev först medveten om kinesernas relation till siffror när jag skulle betala för en tjänst som uppgick till 250 RMB. Jag fick då veta att just den summan var oacceptabel och erbjöds istället att betala för två tjänster, alltså 500 RMB. I vissa situationer är det bättre att inte ifrågasätta och rent logiskt så förstår jag ju att det är bättre att få 500 än 250, så jag betalade 500 men utan att förstå varför. Någon vecka senare diskuterade vi symboler i klassen och läraren förklarade att siffror har olika betydelser i Kina. Siffran 6 står för ”allting går som smort”, siffran 8 för ”pengar” och siffran 9 för ”evighet”. Siffror att undvika till varje, eh, pris är siffran 4 och 14 eftersom 4 uttalas ”si” på kinesiska vilket låter som ordet ”si”, fast med en annan ton, som betyder död. Sifferkombinationen 250 visade sig rimma med ”din idiot” och då förstod jag att ”Här, jag ger dig 250” kanske inte är en helt lyckad fras på kinesiska. Plötsligt förstod jag också varför banken erbjöd mig att välja de sista sex siffrorna på mitt kreditkort, vilket jag förbryllat avböjde. Nu blev jag oroad och var tvungen att hala fram kortet för att kontrollera att banken inte hade passat på att pådyvla den där dödliga 444444-kombinationen som ingen annan ville ha på den riskbenägna naiva utlänningen, men det visade sig inte vara fallet. Förmögna personer i Kina köper sig till registreringsnummer av typen 5689, vilket ungefär betyder ”Jag (siffran 5 liknar ljudet för jag) kommer utan ansträngning att ha pengar i all evighet”. Eftersom 666 anses vara en mycket tursam sifferkombination i Kina, så antar jag att om jag vill anropa djävulen så får jag göra det på något annat, mer lokalt nummer.

Snövit

Köttfärgat är ute. Vitt är inne. För första gången i mitt liv befinner jag mig på en plats som inte anser att min vampyrartade hudton är någon slags sjukdom som bör avhjälpas med en rejäl dos solkanon, utan snarare något att eftersträva. Vilket bara bevisar att man måste hitta rätt plats – någonstans i världen passar man perfekt in. Otaliga är de solsemestrar när jag legat som en snödriva i Sahara på stranden medan alla andra omedelbart antagit en hudton en nyans ljusare än universums svarta hål. Om min kropp mot förmodan efter två veckors pressande visat upp en något mer skär nyans än vanligt så är den tillbaka på tipex igen innan du har hunnit uttala betakarotensupplement. Min plåga är nu över. I Kina tar kvinnorna på sig heltäckande kläder och hatt samt fäller upp paraplyet inte, som man skulle kunna tro, när att det spöregnar utan när det är strålande solsken ute. Jag har inte sett en enda ansiktskräm utan slagorden ”whitening”, ”brightening” eller ”lightening”. Inte nog med att jag har möjlighet att bleka mitt hår, mina tänder och min hy men nu, nu har jag äntligen hittat den ultimata produkten som jag inte visste att jag behövde– min personliga nyckel till liljevita armhålor.

Porslinsguden

Vi har bytt hotell och det måste vara ett hotell byggt av en japan, för jag har hela tiden en stark känsla av att befinna mig i filmen Lost in Translation. Allting är högteknologiskt och fjärrstyrt. För att överhuvudtaget tända en lampa behöver du en instruktionsmanual för att ge dig på den instrumentpanel som ser ut att vara direkt hämtad från ett rymdskepp från en högre civilisation i yttre rymden. Det verkar som att så länge man har en fungerande tumme så behöver man överhuvudtaget inte resa på sig när man väl släpat sig från hissen in i hotellrummet. Gardinerna, exempelvis, öppnas med ett ilsket surrande med ett tryckknapp på fjärrkontrollen. Jag tycker det hela är vansinnigt irriterande. Det stör mig att ha vitvaror som är mer intelligenta än vad jag är. Ungarna, å andra sidan, älskar allt som piper och blinkar och går regelbundet och tillber Porslinsguden i badrummet. Toalettstolen är nämligen utrustad med rörelsedetektor. Varje gång någon går förbi så öppnar sig locket med ett inbjudande surrande och ur toalettens högtalare (ja, faktiskt) strömmar, till barnens stora förtjusning, Mendelsohns "Frühlingslied". Själv går jag inte inom en två meters radie av Porslinsguden av rädsla att det där otäcka Alienliknande munstycket ska åka ut från under toalettsitsen med ett "vrrrrr" och ge mig en heldusch med föning (låg, medel eller "intensiv") i de nedre regionerna. Undrar om jag efter en månad här med Pavlovsk reflex kommer att bege mig mot toaletterna så fort jag hör Mendelsohn. Varför Mendelsohn, frågar jag mig. Hade inte Abbas "Waterloo" varit ett bättre val?

Hyresvärdarna från helvetet

Det finns säkert många människor som älskar att bo på hotell men jag hör tyvärr inte till dem. Jag delar inte hotellens förkärlek för färgskalan brun-beige-grå och inplastade lampskärmar ger mig ingen hemtrevlighetskänsla alls. Flyttbolaget har hotat med att det kan ta 8 veckor för våra möbler att snigla sig genom den ryska respektive kinesiska tullen. Jag har alltså två månader på mig att hitta någonstans att bo i Qingdao. Hittills har jag granskat följande alternativ: objekt nummer ett - en lägenhet med ett korridorkök byggd för dvärgväxta utan pretensioner på moderniteter som exempelvis ugn. Här hade man säkert hukandes kunnat steka en biff eller två efter det att man rakat bort det heltäckande möglet från taket med en rakhyvel. Objekt nummer två: mycket fint hus vid stranden. Visst renoveringsbehov. Hela uppfarten fylld av krossat tegel. Inga fönster, inga golv och med armeringsjärn som dekorativt sticker ut ur väggarna. Tröstar mig med att det i alla fall är bättre att bo på hotell än att hyra ett hus från Hyresvärdarna från Helvetet, vilket en dansk familj i Qingdao råkade ut för. Efter ett otal problem med läckor och annat smått och gott försökte den danska familjen säga upp kontraktet och flytta från huset. Hyresvärdsparet krävde då att de skulle lämna kvar alla möblerna i huset. Danskarna, som kände sig obenägna att utan vidare skänka bort hela sitt bohag till hyresvärden, visade foton på möblerna från tidigare boenden för att bevisa ägandeskapet. Varpå hyresvärdsparet resolut gick ut och lade sig på uppfarten framför danskarnas bil. Den danska familjen bor numera på hotell året runt.

Mannen i pälsmössan

Att ta körkort i Qingdao är i svårighetsgrad ungefär som att leta upp Snömannen och lösa universums mysterium samtidigt. I alla fall för en utlänning som behöver omvandla sitt suspekta svenska körkort till ett giltigt kinesiskt. Man behöver inte köra upp men man måste ta teoriprovet. För fyra år sedan bestod provet av 100 frågor. Nu är det 1500 frågor, med 1500 excentriska svar som du förväntas kunna utantill. Excentriska i den meningen att facit innehåller tryckfel och fel, som du också måste lära in. Du måste m a o svara fel på provet för att få rätt. Jag måste erkänna att enbart de administrativa hinder man är tvungen att ta sig igenom för att överhuvudtaget få tillgång till den mytomspunna Körkortsboken avskräckte mig en smula – det är hälsoundersökningar här och polisstationsbesök där och en pappersexercis som tom en rysk skattemyndighet hade kunnat vara stolt över. Men sedan fick jag höra ett exempel ur Boken och det tyckte jag var så vansinnigt roligt så nu bara måste jag ta teoriprovet. Fråga: Det är vinter. Du kör på vägen. Du ser en pälsklädd man gå på vägen. Vad ska du göra? Svar: Tuta. Mannen hör inte bilen för han har pälsmössa på sig.

Älskling, middagen är klar!

Jagade ett monstruöst bevingat odjur med kameran idag men den flög iväg med ett hotfullt surrande. Om du tar den vanliga husflugan och förstorar upp kroppen på den till en knytnäves storlek och sätter proportionerliga runda vingar på den, så kan du föreställa dig ungefär hur den ser ut. Ser framför mig en picknick på stranden och Flugan landar i smörbyttan - då kan man nog hålla sig för skratt! Eller tänker jag helt fel? Marinerad och knaperstekt på båda sidor är den kanske en lokal delikatess? Försöker komma på något lämpligt tillhygge man i så fall hade bedövat den blivande middagen med, för flugsmällan lär inte ha någon större effekt. Tennisracket, kanske?

Familjen Förgätmigej gör Qingdao

Maken, som tydligen hade upplevt att flytten från Moskva till Qingdao hade varit alltför stillsam, bestämde sig dag två för att liva upp tillvaron genom att lämna kvar vår ryggsäck i bakluckan på en taxi. Ryggsäcken med alla våra pass. Passen med alla våra viseringar till både Ryssland och Kina och, som alla vet som har rört sig i dessa länder, så tar det veckor att ordna ett visum. Det finns heller ingen svensk passmyndighet i Qingdao, närmaste svenska ambassad ligger i Beijing, dvs 2 timmars flight från Qingdao. En hopplös situation mao, den enda möjligheten var att försöka leta upp taxin med ryggsäcken. Inte heller det den lättaste av uppgifter, det finns i storleksordningen 100 000 taxibilar i Qingdao eftersom det är en stad på 7 miljoner invånare och alla taxibilar ser i princip likadana ut – grön- och vitrandiga av märket Volkswagen. Som tur var så hade vi beställt taxin på hotellet och någon kom ihåg taxinumret. Efter att ha ringt runt i ca 2 timmar hade hotellpersonalen lokaliserat taxin och övertalat chauffören att köra till hotellet med vår ryggsäck. Chauffören förväntade sig en utskällning eftersom han hade varit så slarvig, översatte portien, men vi var överlyckliga och tryckte en veckas lön i hans darrande hand.

Man kan ta med sig det!

Det är tre dagar kvar tills vi flyttar till Qingdao och jag sliter mitt hår över packningen. Flyttbolaget flyttar inte matvaror, inte ens kryddor, vilket ger mig en hel del huvudbry. Samtidigt undrar jag vad det är som gör att jag inbillar mig att jag inte skulle överleva en sekund utan specialimporterade bakvaror? Har utvecklat orangutangarmar över åren av alla väskor med grahamsmjöl, mandelmassa och florsocker som jag släpat över den ryska gränsen. Inte utan min fiberhusk är mitt stridsrop medan jag försöker mosa ihop väskhalvorna. Har aldrig förstått det där med att man inte kan ta med sig något när man dör. När det är dags kommer jag att stå beredd vid flodkanten med fem resväskor och en rullmops (flygvärdinneväska), redo att argumentera med Hades huruvida bilbarnstolarna ska räknas som vikt eller inte.

Vett i etikett?

Studerar en bok om kinesisk vett och etikett som någon vänlig själ skickat till oss från Kina för att hjälpa oss att undvika de värsta fallgroparna. Tyvärr blir jag bara mer förvirrad och osäker på hur man ska bete sig ju mer jag läser. Varför får man inte slå in något man tänkt ge bort i present? Och varför får man inte rikta pipen på tekannan mot någon som sitter vid bordet? Man får inte heller vända på en fisk som man äter för att komma åt köttet undertill. Här finns det i alla fall en förklaring. Om man gör det så kommer nästa båt som passerar att kapsejsa. Med tanke på att vi kommer att bo i en av de största hamnstäderna i Kina så lär jag väl få möjlighet att testa detta i praktiken. När jag sedan läser att man måste ha sockar på sig i sandalerna så fylls jag av trots. Jag vägrar att se ut som Stig Helmer tänker jag och slår igen boken.

Superwoman

Har blivit blodprovad, visumenkätad och utfrågad om min mentala hälsa. Resultat: Godkänd. Jag är mao (no pun intended) redo för en vistelse i Folkrepubliken Kina.

Förberedelser inför flytten till Kina

Den här veckan har jag och maken

• lämnat in passen och ansökt om visum
• ringt till fyra universitet i Qingdao för att fråga om studier i kinesiska
• övertalat engelska skolan i Qingdao att hitta två platser åt våra barn
• ordnat temporärt boende fram till det att flyttlasset anländer. Bohaget skall till havs - det tar 40 dagar från Moskva
• stämt av med flyttbolaget hur många m3 de ska flytta
• skapat den här bloggen
• köpt två nya soffor
• köpt ett arbetsbord som består av en glasskiva och 4 ben. Oroar mig över glasskivan ska krossas i flytten. Gick ut och märkte skivan med "Akta! Glas!" på engelska, ryska och kinesiska. Eftersom jag inte kan kinesiska fick jag kopiera tecknet från ett lexikon. Hoppas att det är "glas" jag har skrivit och ingenting annat...

Med tanke på att det har varit 38 C i skuggan varenda dag den här veckan i Moskva så tycker jag att vi har varit ganska effektiva!